Etapp 6

EN LAGERKRANS FÖR SEGRAREN

Vi blir väckta 4.30 på morgonen. Jag är genast klarvaken. Därute är det ännu kolmörkt och det regnar. Det är ändå fullt med folk på gatorna. När jag tittar ut genom fönstret hörs det ett rop från dem som väntar därute. Nu börjar de sjunga till vår ära.
- Det har det goda med sig att man inte får tid att sätta sig och tänka efter, säger Ursula.
Tiden är noga beräknad. Vi har inte en minut att förlora och det är bara bra. När det verkligen gäller försvinner min rampfeber av sig själv. Jag är direkt lycklig när jag väl har satt i gång.

Precis 5.42.00 börjar vi den långa färden till "parc ferme", eskorterade av polis. Min första blick gäller vår "Silverpils" framparti som vi glömde bort. Ja, den vänstra lyktan är trasig. Glaset har krossats men hänger delvis kvar i ramen. Jag tänker mig inte för länge utan tar av mig handsken och pillar bort de sista glasskärvorna. De andra har vi tappat för länge sedan. Det är ingen "reparation", och är således inte förbjudet. En soldat kommer kilande och lägger skärvorna i en sopkorg. Mina goda ögon förmår genomtränga mörkret. Men jag måste hålla låg hastighet för att inte ta några risker ty gatubelysningen är delvis svag. Vi står ändå på mållinjen tre minuter före starttid. Det har ljusnat något under tiden. Ursula släcker sin lilla läslampa som hon hade till hjälp när hon följde skissen över gatorna. Nu behöver hon den inte längre. Dagsljuset är tillräckligt. Precis 6.00.00 faller flaggan. Jag tutar till avsked, Ursula ropar "Adios!". Och så är vi borta.

Ingen av vagnarna efter oss kan komma upp till samma hastighet som vår 220 SE med undantag för Jaguar 3,8, rattad av Carlos Borchardt. Men den startar först 12 minuter 20 sekunder efter oss. I dag skickas vi ut på banan med 20 sekunders mellanrum. Jose Migliore är mig i hälarna. Anton von Dory, Henry Bradley, Boris Stipicic och Jack Forrest Greene kommer att sätta en ära i att jaga oss. "Silverpilen" har en enastående förmåga att accelerera fort. Jag susar genast därifrån snabbt som brandkåren för att genast få andrum mellan vår 711 och "kopplet" som kommer efter. I dag far vi över den flackaste delen av de sex etapperna. På 847,2 km bär det bara utför ungefär 350 meter. Marken är jämn som ett bräde.

Regndropparna piskar mot vindrutan. Hela sträckan är i dag bra asfalterad. Det är en njutning att köra och Ursula har inte mycket arbete.

Du kör fantastiskt i dag

San Francisco är den sista staden i provinsen Cordoba alldeles vid gränsen till provinsen Santa Fe. Dit kommer vi ungefär 7.15 efter att ha färdats 203,3 km.
- Medelfart minst 160 km/tim, säger Ursula. Du kör fantastiskt i dag.
- Hoppas det, svarar jag. Om det ändå ville sluta regna! Det verkar som om Pluvius hörde min önskan. Det blir så småningom ljusare och regnet avtar.
Nu har vi nått den västra stranden av Rio Pavanas väldiga och vittgrenade flodsystem. Vi följer floden ända till San Nico1as de los Arroyos. Nu har det slutat regna. Vägen torkar fort. När vi har passerat en ny tidkontroll på andra sidan Barrancas träffar vi på vår tankbil.

Vi tas emot med jubel av såväl våra mekaniker som av åskådarna.

- Hur har vi kört? frågar jag utan att stiga ur.
- Alldeles för fort, svarar någon. Ni har redan ökat försprånget med över 20 minuter. Var försiktig så att ingenting händer på de sista kilometrarna!

Vi skulle slita håret av oss om ...
- Allright! ropar jag skrattande. Men jag lovar ingenting bestämt.

Någon bjuder oss in i en trädgård

I dag har vi knappt tid att unna oss en titt på det förtjusande landskapet. Staden Rosario dyker upp i fjärran. Vi har en hel timme på oss för att passera den. Rosario är en storstad med ungefär en halv miljon invånare och en livlig trafik. Man har visserligen försökt att ordna med avspärrningar men trafiken har inte kunnat stoppas helt. För att inte riskera något lämnar vi genast mållinjen och börjar genomfarten. Den skulle inte kunna vara mer komplicerad och ryckig. Vänster - höger - vänster ... Så går det i 25 km tills vi äntligen når tävlingsledningens kontroll vid starten! Tusentals människor har vinkat åt oss och kastat blommor till oss. Nu störtar reporters fram med blyertspennor, kameror, mikrofoner och frågor. Ett stort polisuppbåd håller tillbaka publiken som vill storma oss och lyfta upp oss på sina axlar. Någon bjuder oss in i en trädgård där man serverar oss kaffe. Det är en uppmärksamhet från ledningens sida. Senare kommer det säkert att gå ganska livligt till här. Vi stannar bara en liten stund tillsammans med representanter för automobilklubben och stadens myndigheter.

Mellan Pilar och Buenos Aires. Nummer 711 eskorteras av några officiella fordon och av polisen.

Vad ska vi göra om vi vinner?

Nu har det blivit tid att återvända till bilen. 9.57.55 faller flaggan till tecken på att vi får fara vidare. Den sjätte etappen är snart tillända. Tävlingens slutmål ligger redan i Arrefices efter 660,9 km. Återstoden av banan, 190 km, ska vi köra mer för formens skull. Alla kvarvarande deltagare ska åka i konvoj med kort avstånd mellan var och en. Denna jättetävlings "symboliska" mål är autodromen i Buenos Aires dit vi ska anlända i samlad trupp för att hälsas officiellt. Mellan Rosario och Arrefices gäller det nu för sista gången att komma först. Vägen är asfalterad och i gott skick. Jag kan åter hålla högre fart.
- Vad ska vi göra om vi vinner? frågar Ursula plötsligt. Det låter ynkligt. Jag måste skratta.
- Då ska vi vara glada.
- Måtte det bara inte hända något mer! säger Ursula. Inte förrän nu har det gått upp för henne att segern väntar bakom nästa hörn.

- Det kommer inte att hända något mer, det vet jag, lugnar jag henne. Jag är på spänn och kör mycket uppmärksamt men ganska fort.

Hela världen står på huvudet

Nu har vi bara ett tuppfjät till målet. En oöverskådlig människomassa jublar oss till mötes när vi 11.06.20 far över den tidkontrollerade slutmålslinjen.
- Vi har klarat det! skriker jag alldeles utom mig. Jag omfamnar Ursula som sitter bredvid mig som förstenad av glädje.
- Vunnit! jublar hon. Jag gratulerar dig, Ewy!
- Och jag dig, Ursula! Utan dig hade jag aldrig klarat det.

Ewy och Ursula kör in på autodromen i Buenos Aires.

I Arrecifes befinner sig det egentliga målet efter sjätte etappen. | Segerbilden: Ewy har vunnit, Boris G. Stipicic blev tvåa.

© Berghs Förlag AB 1963. Text ur boken: Ewy Rosqvist - Fart från början till slut.