Etapp 5
FÖR SENT FÖR ATT STANNA
Precis klockan 6.42 infinner vi oss, Ursula och jag i "parc fermé" i Intendencia de Guerra vid Avenido Sarmiento. Våra papper stämplas och vi har sedan
15 minuter till vårt förfogande för att nå staden. Teoretiskt är tiden rikligt tilltagen men ...
Det var svårt för oss att i går middag tränga oss fram från "parc ferme" till hotellet. I dag for vi vägen i motsatt riktning utan att komma för sent
tack vare det att vi lämnade hotellet redan strax efter klockan sex. Beriden polis måste bana väg för oss men människorna som hade väntat tåligt utanför hotellet
hela natten var så entusiastiska att polisen ibland inte visste hur man skulle kunna komma fram.
Men "parc fermé" är hermetiskt tillstängd. Här får inga obehöriga uppehålla sig, och absolut inga åskådare.
Vi ställer in våra väskor i bilen, spänner fast oss och sätter på oss störthjälmarna. Sedan startar jag vår duktiga, trogna och orubbliga 711 som en tidning har döpt till "Silverpilen". Motorn svarar ögonblickligen. Det har vi aldrig haft några bekymmer för, i motsats mot några deltagare som redan på tidigt stadium har haft svårt att få i gång motorn.
Boris Garafulic Stipicic som startar en minut senare än vi har just infunnit sig. Han vinkar och ropar:
- Happy journey! Lycklig resa!
Vi skrattar och vinkar tillbaka och så börjar kampen varje meter genom staden. I dag är poliserna som hjälper oss fram mycket energiska.
Tucumans poliskår sätter en stolthet i att se till att vi når mållinjen i tid. Man kan försöka föreställa sig vilka angrepp de skulle utsätta sig för om
vi blev diskvalificerade därför att gatorna var tilltäppta! Vår popularitet är obegriplig! När vi äntligen har nått den vita linjen som utmärker starten,
tackar vi poliserna.
Vi befinner oss redan långt utanför stadsgränsen på landsvägen till Leales. Också här står fullt med åskådare. Det kommer inte att bli lugnt förrän vi
kommer ett stycke längre bort. En herre som säkert hör till stadens honoratiores, håller startflaggan i handen. Vi har blivit presenterade för honom vid en
av mottagningarna. Det var dock omöjligt att uppfatta de många namnen och titlarna. Han ropar något på spanska, antagligen ber han oss "akta
nackar och ben". Sedan ser han på klockan i sin hand och höjer flaggan ...
- Gå! Så bär det av igen.
Karl Kling har åter uppmanat mig att inte riskera något, att inte köra för fort. Jag kör mekaniskt medan jag gör mina reflexioner. Jag känner mig frisk och kry. Det värker visserligen fortfarande en smula i axlarna men det är inte besvärande. Ursulas fotknöl har blivit så bra att man inte ser mer av skadan än en stor blåröd fläck.
Han har med sig några poliser som ska hämta Ursula
Jag lättar på gasen, tar kurvorna och gasar åter. Vår 220 SE går lugnt framåt. Den löper som på lina. Vägen tillåter 150 km/tim, ibland något mindre,
ibland något mer. Det är angenämt svalt. Annu virvlar det inte upp något damm bakom oss. Nattfukten gör att varje sandkorn hålls kvar mot marken.
Vi ser allt färre människor.
- 3 000 km, säger Ursula plötsligt.
- Vad menar du?
- Jag menar att vi just nu har avverkat 3 000 km av den sammanlagda vägsträckan från Buenos Aires räknat.
- Jaså. Och nu är vi på väg från Buenos Aires till Buenos Aires under mottot: alla vägar för till huvudstaden.
- Just det. Ursula skrattar. De har skickat oss runt i en cirkel. Men sedan har hon inte tid att prata längre.
- Slut på grusvägen efter ungefär 4,5 km. Sedan kommer gropar i 29 km.
Efter ungefär 15 minuter har vi kommit över detta avsnitt men ur askan råkar vi i elden.
- Stora vägen avstängd. Grusväg i dåligt skick 10 km, säger Ursula.
Den sämre vägen går parallellt med den vanliga vägen. Det är mer en stig än en körbana men groparna är i alla fall inte så djupa. Vi åker i längsgående
fåror som dock inte är hårda. Jag gasar och kör på slingrande stigar men hela tiden parallellt med vägen som är inom synhåll.
När vi åker in på huvudvägen igen så möts vi av en glad överraskning: asfalt.
- Asfalt till Santiago del Estero, påpekar Ursula och sätter sig bekvämare till rätta. Ingenting särskilt till att börja med.
"Ingenting särskilt" det betyder för mig: öka hastigheten! Hastighetsmätaren klättrar: 150 - 160 - 170 - 175 km.
Vi passerar staden Las Termas och befinner oss alltså inte i provinsen Tucuman längre utan är redan i provinsen Santiago del Estero. Likadant här: massor av människor. Men man har spärrat av på ett tillfredsställande sätt och vi behöver inte frukta några ofrivilliga pauser. Vår "skyddsängel", Fangio, har nog farit igenom för mer än en och en halv timme sedan och har säkert bett polisen att hjälpa oss. Vi kan inte önska oss en mer populär "förridare". I Argentina vet nästan varje barn vem Fangio är och vilken stor tävlingsbilist han var.
Klockan 8.00.27 når vi fram till Santiago del Esteros nordvästra stadsgräns. Det är den äldsta av de städer i Argentina som spanjorerna grundade. Det berättade Fangio för oss när vi diskuterade dagens sträcka. På höger hand ligger flygplatsen när vi far över den provisoriska mållinjen.
En tävlingsfunktionär tvingar sig med mycken möda men fullkomligt hänsynslöst fram till bilen genom människomassan som väller fram mot oss från alla håll
Han har med sig några poliser som ska hämta Ursula. På så vis kan formaliteterna klaras av relativt snabbt. Från denna plats har vi 30 minuter till vårt förfogande för att ta oss igenom Santiago del Estero och nå den nya startlinjen i stadens södra ända. Men polisen måste åter komma till vår hjälp ty gatorna är delvis blockerade. Med några pauser lyckas det våra hyggliga uniformerade följeslagare att lotsa oss till starten vid gamla stadsporten.Vi sitter kvar i bilen. Det vore vansinne att gå ur. Vem vet: vi skulle kanske bäras därifrån.
Tiden går alltför långsamt. Vi är glada när visarna närmar
sig halv nio. Under tiden har fyra vagnar kommit och står bakom oss: nummer 607 (Stipicic), nummer 601 (Varela), nummer 611 (del Carril) och nummer 526 (Migliore).
Vi har alltså redan fått ett försprång före Stipicic på 6 minuter 53 sekunder. Precis klockan 8.30.27 faller flaggan för oss. Efter 280,5 km passerar
vi orten Rio Saladillo och korsar floden Saladillo. Till höger om vägen ser vi en oerhört stor "saltpanna", det är "Salinas Grandes" som utbreder sig åt sydväst
över ett vidsträckt område. Ytan är över 200 km2, landskapet är platt och uttorkat och samtidigt ödsligt. Vår sträcka tangerar bara den yttersta
nordöstliga utlöparen av detta saltområde. Klockan 9.52.59 kommer vi till tidkontrollen vid Ojo de Agua. Vi har åkt 361,1 km.
Kör bara inte för fort, fru Rosqvist!
- Nu kommer en nyhet, säger Ursula. I vägbeskrivningen påpekas det att det förekommer inlandsdyner.- Javisst, påminner jag mig. Det märkte vi ju på träningsturen. Vi har bara kört ett litet stycke på Förbundsväg 9, så måste vi vika av på grusvägen som ibland för tvärs över dynerna. De påminner om östersjöns stränder. Man måste vara mycket försiktig, ty här kan man fastna om hjulet åker ner i en håla med lös sand. Så går det en lång stund: ner från vägen, genom gropar och lös sand, växla ner, ibland till och med på tvåan, gasa, se sig för, sand, upp på vägen, ner från vägen ...
- Vår tankbil är i annalkande, säger Ursula. Där har vi mycket riktigt den trösterika skylten med den treuddade Mercedes-stjärnan och "200 m".
~ Vad är det ni säger? utbrister jag förvånad. Det är ju utmärkt.- Hjärtligt välkomna! ropar mekanikerna mot oss. Ni kör alldeles för fort. Nu har ni ett försprång på sexton minuter.
- Det skulle kunna vara sjutton, muttrar Ursula.
Våra mekaniker skyndar sig i alla fall så mycket som möjligt. De tankar, de kollar oljan, prövar ringarna fort men noga, kontrollerar vattnet och putsar vindrutan mot vilken en hord av insekter har krossats. Efter tre minuter är vi klara igen. Vi dricker fort en klunk kall coca-cola som våra vänner bjuder oss på. Så bär det av igen.
- Färdiga! Kör bara inte för fort, fru Rosqvist! Nu har ni ju snart klarat det. Det vore synd om något skulle hända.
- Jag ska vara försiktig, lugnar jag mekanikerna. Sedan ger vi dem en avskedsvink. De ser efter oss med verklig oro. Ettan - gas ...
- Grusväg. Ursula återgår genast till ordningen under det att jag växlar och ökar hastigheten. Vägen är något gropig. Vi kör, kör, kör ... Rayo Cortado, San Jose de la Dormida, Simbolar, Las Penas och Villa Mitre lämnar vi bakom oss. Klockan är elva. Grusvägen är så bra vältad att jag kan hålla 160 km/tim. Efter högerkurvan börjar en kilometerlång rak vägsträcka. Jag ger gas ... Till vänster står några trädgrupper med ett tätt buskage intill. På höger sida har vi en sluttning som stupar 6 eller 7 meter. Jag håller mig mitt i körbanan. Då händer det ...
Det blir ett våldsamt brak mot vindrutan
En fårskock dyker fram bakom busken till vänster. Sex eller sju djur är redan på körbanan. Vägen är blockerad. Jag kan inte vika av åt höger, där är branten. På vänster sida står träden och större delen av hjorden. Ursula som ser rakt fram, sätter armen för ansiktet och ger ifrån sig ett stönande. Nu gäller det! Utan att känna eller tänka tar jag ett hårdare tag i ratten. Jag märker att fingrarna håller fast krampaktigt. Ofrivilligt böjer jag ner huvudet men samtidigt ger jag gas. Det hela utspelas på bråkdelen aven sekund. Det blir ett våldsamt brak mot vindrutan, jag känner det från fingerspetsarna och ända till ryggraden. Sedan flyger något mörkt fram över oss. Jag kan knappast se något för allt blod på vindrutan.
Jag kommer ihåg att vägen går ganska rakt här. Jag håller hårt i ratten och kör vidare med högt tempo. Nu känner jag en isande kyla från huvudet
till tåspetsarna. I den höga farten blåser blodet bort från vindrutan. Jag kan snart se hur jag kör. Samtidigt tar jag bort foten från gaspedalen
och bromsar försiktigt. Sex, sju eller åtta sekunder har gått. Ett par hundra meter bakom oss ser jag i backspegeln två får ligga på vägen. En man
springer fram för att dra dem åt sidan. Det är för sent att stanna och ingen kan ge fåren hjälp. En vagn som kör med 160 km/tim har större
genomslagskraft än hundra gevärskulor. Ursula låter armarna falla.
- Vi lever ännu, säger hon stilla.
Jag har häftiga smärtor i händerna som jag knöt krampaktigt om ratten, men vad är det mot den dödsfara som vi just har undkommit?
- Ja, svarar jag. Vi lever ännu och det måste vi tacka en högre makt för. Han har skickat ännu en skyddsängel. Jag sätter i gång vindrutetorkaren
men fortsätter köra fast nu bara med 100 km/tim. Vindrutetorkaren är något så när effektiv. Vi kan i alla fall se. Men jag antar att "Silverpilen"
inte längre är så vacker att beskåda. Jag kan inte konstatera om något har skadats framtill. Styrinrättningen fungerar normalt, flyglarna kan vara
oskadda eller obetydligt intryckta. Om lamporna är i sin ordning får vi fastställa senare. Jag ger åter gas.
711:an uppvisar få spår av den kraftiga kollisionen med får på etappens femte sträcka. Materiellt enbart en förstörd strålkastare.
- I eftermiddag måste vi bjuda Fangio och Kling på en konjak. Det är tack vare deras tjat som jag insåg att det inte lönade sig att vika undan. Hur hade det gått om jag hade gjort det? Du såg ju sluttningen. Det hade betytt flygning med buklandning. Vi är fortfarande kritvita båda två.Vi når Cruz del Eje där många människor står och väntar. De kommer sig inte för att jubla, när de ser vår blodbestänkta vagn. När vi åker genom samhället vet vi inte att våra flygare bevittnade kollisionen med fåren och rapporterade i radio. Med vindens hastighet har nyheten spritt sig.