Etapp 4

ALLDELES FÖR LÅNGSAMT

Av dem som startade i Buenos Aires är bara 113 kvar, alltså mindre än 50 %. Och nu förestår "Förhoppningarnas kyrkogård".

Klockan 6.30 på morgonen blir vi skjutsade i bil till "parc ferme". Sedan en timme är Manuel Fangio, vår "skyddsängel", redan på väg. Många människor står utanför hotellet och vinkar farväl trots att det är så tidigt på morgonen. Däruppe i våra praktrum står blommorna kvar. De är så många, så färgsprakande och så vackra att de inte skulle skämmas för sig i en blomsterhandel mitt i en storstad. Vi är ledsna att vi måste lämna dem.

Vi är inne i "parc ferme" 6.52.00. Vi har 3 minuter på oss att gå till bilen, göra oss färdiga och sätta i gång motorn. Vi får lämna området 6.55 för att fara till starten som följer 5 minuter senare. Det är inte något konststycke. Vi far ut genom porten och till vänster. Efter 200 m har vi kommit till starten som ligger vid Förbundsgatan 38. Våra papper är klara redan 6.58.00. En minister, doktor Correa, är på plats trots den tidiga timmen för att skicka iväg oss. Han håller redan flaggan i handen men tar några raska steg fram till bilen för att ge oss några vänliga ord på färden. Efter en blick på klockan drar han sig tillbaka, lyfter flaggan och vinkar av oss prick 7.00.00. Jag tutar två gånger till avsked. Sedan bär det av.
- Jaha, säger Ursula och böjer sig över sina anteckningar.
Hon har förmågan att genast koncentrera sig på vägen och koppla bort alla andra tankar.

Vid frukosten en halv kopp te och två tunna skivor rostat bröd) studerade jag panoramat över etappen än en gång. Omedelbart efter Catamarca börjar den första, väldiga stigningen. Till Loma Atravesada är det 132,4 km och vi ska klättra dit från 522 meters höjd till 2 020 m.

Utanför Andalgala är det inte många åskådare, men de som finns här vinkar entusiastiskt.

På tävlingsfärden gjorde Ursula så många anteckningar bara på denna etapp att de fyller 50 sidor av hennes block. När vi kör i mål senare idag kommer väl Ursula att vara hes så mycket som hon måste tala.

Vi stiger, stiger, stiger

Ursulas anvisningar kommer lugnt och säkert som vanligt. Jag får veta de tre kurvor som vi har närmast framför oss. Sedan ser hon också framåt för att hjälpa mig att få syn på djur som kan dyka upp trots Fangios ansträngningar. Vi vet att det är särskilt vanligt med kringströvande djur just här, och ibland kör vi i alla fall 90 km/tim eller mer. Solen är ännu dold bakom molnslöjan. Nere i dalen är det säkert varmt men här uppe är det skönt. I dag har vi för säkerhets skull tagit på oss jackor över blusarna. Av erfarenhet vet jag att det kan bli kallt på bergen. Vi har solglasögon på oss för att skydda ögonen för det allt starkare ljuset. Min koncentration får inte slappna ens för en sekund. Vägen fordrar all min uppmärksamhet.

Indianer! Fangio har förberett oss på att vi kan få se många urinvånare på den här etappen. På träningsfärden såg vi dem sällan och i så fall endast på långt håll. De vinkar åt oss, men mera värdigt än de temperamentsfulla argentinarna. Deras handrörelse är mer en artig hälsning än en vinkning. Vi når nu Cuesta de la Chilca, det är högsta toppen på Chilca. Vi befinner oss mitt i "det riktiga Argentina". Ursula stoppar en bit druvsocker i munnen på mig.
- Så att du behåller din vigör, skämtar hon.

Hon är en storartad kamrat. Vi når Andalgala, en liten plats som ligger 962 m över havet. Inte långt härifrån befinner sig "Salar de Pipanaco" (Pipanacos saltöken). Här ligger en av landets stora, för det mesta uttorkade saltsjöar. Den större delen av dagens etapp omfattar provinsen Catamarca och där finns Argentinas outtömliga saltlager och de största salinerna. I fjärran reser sig en bergstopp upp mot himlen. Det är Aconquija som är mer än 5 500 m. Inte heller nu har vi tillfälle att beundra det härliga landskapet, ty omedelbart bortom Andalgala börjar etappens högsta stigning upp till toppen Capillitas, 3 100 m.
- Bra körbana, säger Ursula. I vägrapporten står bara att det kan vara farligt vid regn. Vi har tur som har solsken.

Jag kan bara få fram ett enstavigt "ja", jag har inte tid till mer. Kurva efter kurva, serpentin efter serpentin. Vi skruvar oss allt högre uppför berget. Ibland är det så brant att jag måste köra på ettan. Man får hoppas att kylarsystemet håller: Vid en sådan här påfrestning på motorn kan vattnet börja koka om det är aldrig så väl kylt. Jag lyssnar hela tiden på motorn. Men det låter normalt. Vi stiger, stiger, stiger

Jag lägger på ytterligare ett kol

Luftens syrehalt minskar. På toppen blir det kanske besvärligt för de många mindre vagnarna som inte har automatisk reglering av lufttillförseln i förgasaren. Vi har det bättre förspänt. Vår Mercedes är utrustad med höjdregulator. Motorn surrar lugnt och regelbundet. Den låter ibland litet gällare, ibland litet dovare beroende på hur mycket gas jag ger och på vilken växel jag kör. Det gör ont i armarna av att ideligen vrida på ratten. Jag vrider och vrider på ratten. Motorn är het, men vi har det kallt. Ursula vevar upp sitt fönster helt och sätter på värmen. Luften har blivit kristallklar. Plötsligt har vi nått den högsta punkten på 3 100 meters höjd.
- Härligt! säger jag alldeles hänförd.
- Det är vackert som en dröm, instämmer Ursula.

På de branta, farliga vägarna ner mot Tafi del Valle ligger Ewy och Ursula redan långt före de första av sina manliga kamrater.

Än en gång hör vi brummandet som inte har med vår motor att göra. Det är "våra flygare". När planet kommer i fatt oss ser Ursula ivrigt uppåt.
- De vippar inte med vingarna, konstaterar hon.
- Det trodde jag de skulle göra, säger jag. Då är det alltså någon som har kommit fatt oss.
Vi har så pass stort försprång i det hela, att ingen kan vara riktigt farlig för oss så länge vi inte får punktering, men jag skulle i alla fall gärna vilja hålla mig främst. Vem kan det vara som är i hälarna på oss? Jag lägger på ytterligare ett kol.

"Skärseldens sadel"

På gränsen mellan Catamarca och Tucuman börjar etappens tredje, skarpa stigning, den som för oss upp till Abra del Infiemillo, det pass som Fangio kallade för "Skärseldens sadel".

Den som aldrig har upplevt fruktan får uppleva det på denna dagsetapp.

Ungefär 22 km efter Santa Maria när vi klättrat uppför halva vägen kommer vi till den andra tidkontrollen. Den är placerad mitt på torget i Amaicha del Valle, en liten bergby. Klockan är 11.55.10. Också här myllrar det av människor och längre bort ser vi boskap av olika slag. Men Fangio har skött sin uppgift fint som "vägröjare". Vi kan nämligen inte se några djur på körbanan eller vid vägkanten. De vaktas noga för vår skull. Vägen blir om möjligt ännu krokigare och mycket brant. Jag måste ofta koppla ner till tvåan och t. o. m. till ettan när serpentinen är extra brant.
- Vi kommer nog aldrig till Tucuman, säger jag resignerat.
- Klaga inte! svarar Ursula. Vad kan vi begära? Allt har gått fint. Ingen har kört om oss.
- Jag undrar just hur många som klarar det här, säger jag.
- Det är nog inte många. Det är inte litet man begär av bilarna. Hon har rätt. Detta är en kolossal påfrestning inte bara för de två i bilen utan även för bilen själv. Ju högre upp vi kommer desto mer bländande blir solen. Luften är klar och frisk. Äntligen når vi passets högsta punkt, "Skärseldens sadel". Jag törs inte se ut över landskapet ty nu börjar nerfärden som bitvis följer riktiga stup.

Jag kan knappt röra mig

I kväll kan jag nog knappast röra mig, så ont kommer jag att ha i armar och axlar. Ideligen måste jag bromsa när vagnen vill rulla för fort. Jag trampar så ofta på bromspedalen så jag börjar få kramp i högra låret. Tar den här nerförsbacken aldrig slut? Här får man verkligen sona för sina gamla synder! Vi börjar se fler och fler åskådare och förstår att vi närmar oss Tafi del Valle.
- Nu har vi snart tankvagnen här, säger Ursula. Det stämmer precis. Vår gode vän och tröst dyker upp, Mercedes-stjärnan med en skylt under: "200 m".
- Hallå! skriker våra mekaniker när vi kommer fram. Är ni redan här? Ni har kört fantastiskt!
- Hur långt försprång? frågar jag.
- Det måste vara mer än 20 minuter nu.
- Kom Ursula, då stiger vi ur ett tag! säger jag. Jag kan knappt röra mig. Vi kopplar loss oss, tar av stört-hjälmarna och klättrar stelbent ur bilen. För tillfället struntar jag i allt. Tre minuter får gärna gå all världens väg. Jag måste springa fram och tillbaka ett tag. Mekanikerna störtar sig över vår duktiga 711. De polerar, fyller, kollar kylarvattnet, däcken, oljan ...

© Berghs Förlag AB 1963. Text ur boken: Ewy Rosqvist - Fart från början till slut.