Etapp 3
DET STORA PRISET FÅR MAN INTE GRATIS
Det var inte 258 vagnar som startade utan sammanlagt 252. 6 deltagare drog sig tillbaka i sista minuten. Av de 252 deltagarna har 79
uteslutits eller diskvalificerats. Och den 80:de deltagaren är den stackars Carlos Menditegui. På grund av en tidsdifferens!
Efter Carlos Menditeguis bortfall (också tillhörande Mercedes-teamet) är alltså de båda Volvoförarna Gunnar Andersson och Atiiio Viale del Carril mina farligaste
konkurrenter. Jag ligger 16 minuter 7 sekunder före Gunnar och 17 minuter 50 sekunder före del Carril. Det är ganska mycket om jag inte får punktering
men det räcker inte om vi måste stanna för att laga däcken.
Det är lätt att säga
Det har blivit dags för kvällsmat. Varken Ursula eller jag är hungriga. Vi funderar och diskuterar fram och tillbaka.
När vi inte visar oss gör Karl Kling slag i saken och skickar upp en städerska för att be oss komma ner i vestibulen. Det är han som är chef.
Vi kan helt enkelt inte sticka huvudet i busken och låtsas som om det inte angick oss.
- Det är bäst att vi går ner, säger jag.
Fem minuter senare träffar vi Karl Kling och Juan Manuel Fangio.
- Ja, barn vi är alla fruktansvärt ledsna, säger Karl Kling, som nu har hämtat sig något. Jag tror inte att någon av oss kan förstå varför Hermann skulle dö.
Men vi andra måste leva vidare, och det betyder bland annat att ni två måste äta.
- Vi kan inte äta.
- Ni måste, säger Kling, tar den ena med högra handen och den andra med vänstra och skjuter med milt tvång in oss i matsalen.
När vi kommer in blir det först alldeles tyst och alla ser allvarliga ut. Men plötsligt bryts förtrollningen och någon ropar:
- Vivan las Suecas! Leve svenskorna!
Några minuter senare har man börjat prata glatt och obesvärat runt omkring oss, fat och bestick klirrar, korkar dras ur.
Fangio sätter ihop en lätt men närande meny och beställer utan att fråga oss. Eftersom han talar spanska har vi ingen
aning om vad vi ska få. Han har valt just det rätta. Först kommer en härlig grönsakssoppa, tillredd på argentinskt sätt. Både Ursula och jag äter
med god aptit. Fangio ser nöjd ut när vi sedan smakar omeletten som han beställt. De båda männen gör oss sällskap fastän
de antagligen inte är hungrigare än vi. Ovanpå efterrätten dricker vi te istället för kaffe.
- Jag måste medge att jag mår bättre nu, säger Ursula.
- Det var bra, säger Kling, och Fangio ser glad och nöjd ut.
Vi är lugnare när vi en timme senare sätter oss i hallen där det nu är ganska livligt.
Jag skulle vilja gå ur tävlingen
- Jag vet inte vad jag ska ta mig till, säger jag slutligen, för vi måste i alla fall tala ut med varandra. Jag skulle vilja gå ur tävlingen och Ursula också. Vad ska vi göra?
Ewy bredvid Waldemar Schieck, som några timmar innan suttit bredvid Kühne i olycksbilen. Som ett mirakel klarade Waldemar kraschen i 190 km/tim med en chock och skallskador.
Kling behöver inte fundera på saken.
- Fortsätt!
- Det är lätt att säga!
- Nej, det är det inte, svarar Kling, men för det första måste du köra vidare nu om du överhuvud taget ska fortsätta. För det andra måste vi se
nyktert på saken: du måste respektera vår firmas intressen. Jag behöver ju inte vädja till ditt sportmannaskap. Det är ju ytterligare ett argument.
Naturligtvis har Daimler-Benz AB satsat mycket pengar på denna tävling.
- Vi måste försona oss med Hermann Kühnes öde. Argentinarna har det också svårt.
- Vad är det du säger? avbryter jag. Har det varit en olyckshändelse till med dödlig utgång?
- Ja, sorgligt nog, säger Fangio. Dessutom har fyra stycken, bland dem Manfred, blivit svårt skadade. Allt har hänt på etappen i dag.
- Det är avskyvärt, säger Ursula, som åter har blivit blek.
Jag ser ideligen i backspegeln men jag kan inte upptäcka någon av vagnarna efter oss. Vid Los Palacios far vi över floderna Bermejo och Vinchina, det är breda "badkar" som lyckligtvis inte för med sig stora vattenmassor. Jag kan i alla fall inte låta bli att lyssna ängsligt på motorljudet efter varje flodövergång. Jag kan inte släppa tanken på Eugen Böhringers otur under första etappen. Men vår 220 SE uppför sig fint och bryr sig inte om att svälja något vatten.Jag märker att jag till att börja med mot min vana håller krampaktigt hårt i ratten. Ursula märker också att min teknik inte är den vanliga. Hon anstränger sig att uppföra sig alldeles som hon brukar.
Landskapet har blivit vilt romantiskt
- Medelfart 125 km/tim, säger Ursula. Det är bra eftersom det går uppför hela tiden.
- Jag hoppas det räcker. Jag är inte så säker. Det kunde vara bättre.
Men vi har kört fint. Just då är jag 4 minuter 10 sekunder före Gunnar och 8 minuter 24 sekunder före del Carril som har tagit det långsammare.
Tidkontrollen passerar vi 9.24.30. Solen står nu högt uppe på himlen och hettan börjar bli obarmhärtig. Grus- och sandbeläggningen hade i början varit
fuktig av dagg, men nu är den alldeles torr. Vi lämnar bakom oss en triumferande dammfana. Landskapet har blivit vilt romantiskt. Jag är ledsen att jag
inte kan njuta av det som jag gjorde under träningsfärden.
- Skulle det smaka med ett tuggummi? undrar Ursula glatt. Hon har märkt att jag sitter tyst och funderar.
- Det är en god ide, svarar jag.
Vegetationen är mager. Det är bara kaktus som har vuxit till praktexemplar, ibland meterhöga. Till höger och vänster om vägen står åskådare som vinkar vänligt eller
överdrivet entusiastiskt. Många sätter kameran till ögat när de ser oss dyka upp. Det är säkert ofta yrkesfotografer eftersom tidningarna behöver
illustrationer till sina reportage som uppfyller hela sidor. Ursula vänder sig om och tittar efter en man med kamera som vi just for förbi.
- Stackare! säger hon. Nu måste han nog putsa av sitt objektiv. Han försvann i ett dammoln.
- Vi kan skatta oss lyckliga att vi ligger först, säger jag.
Nu kan ni ta det lugnt
Äntligen har vi nått den högsta punkten. Det vore underbart att stanna här ett ögonblick och njuta av den härliga utsikten. Men det är omöjligt i en tävling.
Vidare - vidare! Vi hade glömt att nerfärden från "Cuesta de Miranda" var så brant. Här hjälper bara en sak om man vill minska riskerna: att köra ytterst
försiktigt. De små vagnarna är överlägsna när det gäller sådana här branta partier. Jag måste bromsa mycket tidigare i en skarp kurva än t. ex. en vagn i
klass F eller E för att inte tala om dem som hör till klasserna D, C, B och A. Efter knappt 17 km har vi kommit till Nonogasta som ligger på 934 meters höjd.
Jag är själaglad när vi och bilen oskadade har denna farliga sträcka bakom oss.
- Skönt att vi har klarat det här. Ursula andas ut.
Framför oss har vi ett parti som är i ytterst dåligt skick: grus som består av många stenar av olika storlek. Vagnen slirar och hoppar. Måtte bara däcken hålla!
- Om två minuter ungefär är vi framme vid tankbilen, säger Ursula plötsligt.
Vi ser mycket riktigt skylten med Mercedes-stjärnan och nedanför den siffrorna "200 m". Den här gången får jag vagnen att stanna i rätt tid. Vi hälsas
med stort jubel.
Våra mekaniker har hört rapporterna i en transistorradio och förstått det mesta fastän de egentligen inte kan någon spanska. Med vindens hastighet öppnar de tankskruven, sticker in tratten, fyller på bensin, kontrollerar oljan, putsar rutan, kollar kylarvatten, kastar en blick på motorn.
- Har allt varit bra?
- Så vitt jag kan bedöma har ingenting klickat, svarar jag. Motorn går fint, men var snälla och titta noga på däcken. Vägen var urusel.
Efter några minuter hör vi:
- Iväg! Och akta hals och ben!
Utan att förlora tid ger jag gas. Vi har naturligtvis förlorat några minuter genom tankningen. Den enda trösten är att alla de andra också måste tanka förr eller senare. Trots pausen och trots att vägen är rak kan vi inte upptäcka någon i backspegeln. Efter 475 km när vi lämnat Los Colorados, blir vägen äntligen bättre: asfalt.
- Skönt! säger jag.
Här kan jag åter öka hastigheten och ibland köra 180 km/tim. På höjdpartier måste jag ofta gå ner till 60 km/tim och där förlorar vi naturligtvis mycket tid.
Nu kommer Gunnar!
Fjärran ser vi en pompös, vitkalkad port. Rundbågen som vi far igenom är åtminstone 10 meter hög och taket är utsirat.
- La Rioja? frågar jag Ursula.
Hon ser upp från sina papper, ser framåt och säger:
- Ja.
I Argentina är det vanligt med vackra portar vid stads- och provinsgränser. Här porten till la Rioja.
Vid porten befinner sig tidkontrollen och mål för en fri zon som börjar här och tillåter oss att passera staden på 15 minuter. Tusentals människor kantar gatorna som förut i städer och samhällen. De tar entusiastiskt emot oss. Polisen har sörjt för att körbanan är fri. När vår loggbok är klar kan vi genast köra vidare.Det går fort undan eftersom avspärrningen är mycket bra. Vi har klarat hela genomfarten inklusive kontrollen på fyra minuter. Vi har alltså tid att kliva ur och sträcka på benen ett ögonblick. Då störtar en radioreporter fram med mikrofon och ber oss säga några ord. Han vill veta om vi tror att vi kommer att vinna den här etappen också.
Reportern säger några hastiga ord på spanska i mikrofonen och översätter vad jag har sagt. Nu är det min tur att fråga.- Varför inte? säger jag. Om ingenting kommer emellan, punktering eller något annat som gör att vi ofrivilligt hejdas.
- Ni vet bestämt hur läget är just nu. Kan ni säga oss hur långt försprång vi har?
Reportern passar på att ge oss några komplimanger. Jag uppfattar i alla fall att Gunnar Andersson fortfarande är tvåa. Enligt reportern ligger han nu nästan 13 minuter efter oss.
- Där ser du! säger Ursula. Jag visste väl att vi låg bra till.
- Desto bättre, säger jag lättad.
Vi knäpper hakremmarna på våra störthjälmar och spänner fast säkerhetsbältena. Genom intervjun har vi blivit litet försenade. Just som jag ger gas ser jag i backspegeln en Volvo dyka upp i rask fart.
- Nu kommer Gunnar, säger jag till Ursula. Hon ser sig om och vinkar som en gång förut. Sedan far vi.
© Berghs Förlag AB 1963. Text ur boken: Ewy Rosqvist - Fart från början till slut.