Etapp 2

DET ÄR INTE VÄRT STANNA

Alla får tillbaka sin vagn i "parc ferme". Därifrån är det 400 meter till startplatsen. Den som planerar reparationer måste köra till starten, sätta sig i rörelse precis på föreskriven tid (idag är det 1 minuts mellanrum mellan varje vagn) och sedan stanna igen. Det är emellertid en hake: en sådan reparation räknas automatiskt med i körtiden. Vi har haft en fantastisk tur. Vår vagn är i utmärkt skick och utan det minsta mankemang. Precis klockan 7 på morgonen startar nummer 539 med Federico Jorge Cook vid ratten för att börja den andra etappen. En minut senare följer Gunnar Andersson, sedan kommer Atiiio Viale del Carril, sedan Juan Cruz Varela. När Varela har försvunnit faller flaggan för oss. Klockan är 7.04.00.
- Så bär det av igen, säger Ursula lakoniskt.
Vi sitter åter på våra platser med störthjälm på huvudet. Vi har klätt oss i långa byxor men med tunnare blusar. Det är redan varmt fast det är tidigt på morgonen. Vagnen gör mig inga bekymmer. I "parc ferme" startade den bums. Nu surrar motorn jämnt och lugnt, först på ettan, sedan på tvåan, trean, fyran.

Omedelbart efter starten börjar en mycket brant stigning. Efter 61 km har vi från "Pampa de Achala" på 640 meters höjd klättrat upp på en topp som ligger 2180 m över havet. Sedan går det lika brant nerför på andra sidan i 144,1 km tills vi når Villa Dolores som ligger på 529 meters höjd. Först måste vi alltså upp 1500 meter, sedan ner 1651 meter.

Nu har vi bara Gunnar Andersson före oss

Tre deltagare i grupp F är fortfarande före oss och däribland Gunnar Andersson. Vi ser inte en skymt av dem. Det är ödsligt i trakten närmast toppen. Landskapet är vilt och romantiskt och beväxt med jättelika kaktusväxter. När vi har passerat detta område kan jag naturligtvis åter köra fortare.
- Därframme är 611, säger jag plötsligt.
- Utmärkt, säger Ursula. Då har vi ju vunnit tid igen.
Nummer 611, en Volvo 1780 ccm, kan jag inte köra om genast. Vägen är för smal och krokig. Men jag utnyttjar första bästa tillfälle för att komma ur det avskyvärda dammoln som bilarna framför mig lämnar efter sig. Som väl är blåser det litet så att vi bara behöver svälja ner hälften av dammet under det att den andra hälften virvlar uppåt.
- Kan du öppna fönstret en stund! ber jag Ursula när vi har kommit förbi.
- Det ska bli, säger hon och vevar ner sin ruta.
Ett ögonblick drar vi in frisk, härlig luft. Men sedan är vi åter inne i nästa vagns dammoln. Det är också en Volvo 1780 ccm. Den körs av Juan Cruz Vare1a och startade en minut före oss. Till slut lyckas jag köra om honom.
- Nu har vi bara Gunnar Andersson före oss, säger jag.
Att fånga honom blir inte så lätt. Gunnar Andersson kör som ett jehu. Han har lika stor vana som jag vid sådana här vägar för han kommer också från SverIge. Ursula och jag lyfter handen till hälsning när bilarna kör jämsides med varandra. Ursula vänder på huvudet och ler mot Gunnar. Hon ber liksom om förlåtelse för att det nu är vår tur att röra upp damm. Sedan är vi förbi, jag ger fullgas för att så snart som möjligt skona Gunnar från dammet. Hans vagn är ju svagare än min.

Sedan tre timmar tillbaka följer radion tävlingen. Ett sportflygplan följer oss troget. Piloten torde inte ha någon svårighet att urskilja vagnarna efter oss, trots våra väldiga dammoln. Vi svänger in på AV. Tte. Origone, efter en vänsterkurva kommer vi på Avenida de Mayo och så är vi framme vid platsen för tidkontroll strax före en bro över en flod. Överallt står det folk vid gatorna. Det är en riktig folkfest. Här har också en TV-grupp etablerat sig på en plattform för att följa tävlingen. Allt detta rusar förbi oss som skuggbilder, ty jag vill framåt, inte förlora någon tid. Hermann Kiihne startade nästan en timme efter mig. Han kan omöjligt ha ryckt fram så att han finns med i förtruppen. Dagsetappen omfattar 861,0 km. Här i Villa Mercedes har vi bakom oss 354,1 km.

Gunnar kör fort

Just som jag kör fram till startlinjen ser jag i backspegeln att en vagn närmar sig.
- Där har vi Gunnar Andersson, utbrister jag.
Ursula ser sig om och vinkar till vår landsman. Vi kan inte konstatera om Gunnar har sett det, ty i samma ögonblick ges signal till start och det bär genast av.
- Om Gunnar har behövt längre tid än vi för att komma genom staden så har han vunnit på oss, spekulerar jag.
- Vem vet, svarar Ursula och böjer sig över sina papper medan jag åter koncentrerar mig helt på vägen. Om en stund säger hon:
- 1,3 km längre fram ska vi korsa en bäck. Det blir flera sådana sedan. Den första tillåter 80 km/tim.
Eftersom jag kör med 178 km/tim är vadstället redan framför oss innan Ursula har hunnit tala till slut. Vi har nu glömt Gunnar. Den första övergången är ganska enkel och lätt att klara. I det här landet finns det kanske för mycket vatten och för litet pengar till brobryggen. Därför korsar vägarna ibland bäckar och vattendrag som bara är "förstärkta". Botten har en beläggning av ett hårt underlag, ibland av betong. Under regnperioder kan dessa vadställen säkert inte alltid passeras. Sådana förstärkta flodbottnar kallas "badenes".

Jag har en känsla av att mitt hår bara består av sand

Vid andra etappens mål, stiger Ewy Rosqvist ut för att sträcka på benen efter en färd på 861 km. bensin fylls i med en stor tratt.

© Berghs Förlag AB 1963. Text ur boken: Ewy Rosqvist - Fart från början till slut.