Etapp 1

MÅNGA HAR KÖRT AV VÄGEN

Motorn brummar, vi skjuter fram. Jag griper tag i knoppen på den korta sportväxelspaken som sitter mellan framsätena. Tvåan - gas - trean - gas - fyran - gas ... Hastighetsmätaren rör sig hela tiden uppåt: 100 - 120 - 140 - 150 - 160 - 170 - 180 ... "Sköldpaddan", nummer 707, som är en mycket stark Chevrolet, kommer fortare i väg än vi. Jag kan inte längre upptäcka honom på den breda vägen som långt framför oss gör en lätt kurva. Bakom mig är det än så länge tyst och stilla ty nummer 713 som skulle starta efter mig, har inte heller kommit till den tekniska kontrollen och har därför uteslutits. I stället kommer en Studebaker Lark 1962, nummer 715, att starta 20 sekunder efter mig.

Kort efter soluppgången kommer Ewy ikapp Enrique Aldanas NSU som tog kurvan snabbt och vurpade.

För Ursula är det alltid ansträngande

Ursula prövar än en gång säkerhetsbältets låsanordning, flyttar fram hakremmen på störthjälmen en smula och lutar sig över första sidan av sina anteckningar som hon har i knäet. Hon knäpper på den ärtstora glödlampan som hjälper henne att läsa trots att den är så liten. Hon ställer in den böjliga armen som är fäst under handskfacket. Denna inrättning är enkel men så skickligt konstruerad att lampan inte kan störa min körning på minsta sätt eller irritera genom ljusreflexer. För Ursula är det alltid ansträngande att luta sig över anteckningarna fastän vi båda sitter i specialkonstruerade säten. De är gjorda särskilt för oss och följer kroppen utmed sidorna ända upp till armbågen. På det sättet sitter vi stadigt i kurvorna och behöver inte följa med bilens krängningar. Ovanför armbågen viker sidostöden bakåt för att inte hindra våra armrörelser. Ryggstödena når till axlarna och är skålade. Våra säten är inte så mjuka i stoppningen som de i bilarna ute i marknaden och inte heller så eleganta. Men de har den fördelen att de är utomordentligt ändamålsenliga och bekväma. Vi tillryggalägger ofta långa sträckor och då fordras en sådan specialkonstruktion. Annars kan man inte gå eller stå upprätt efter att ha färdats 800 eller 1 000 km. Fabriken har inte velat montera en skrivplatta framför navigatörens plats. Det skulle vara alltför farligt. En sådan platta skulle kunna bli orsak till svåra skador om man råkar ut för en olyckshändelse. Ursula tycker förresten om att sitta med knana böjda och uppdragna och då är det inte trevligt att ha ett hårt föremål med skarpa kanter framför sig. Den breda asfaltvägen glider förbi under våra hjul.

Det kommer plötsligt en störtskur

Svår vänsterkurva efter 1,5 km, upplyser hon. Hundrasextio. Hon menar den hastighet med vilken man kan ta denna kurva enligt vad vi konstaterade på träningsfärden.

Vi jagar framåt. Nu har ingen deltagare i Kategori G kört om oss på ett tag. "Sköldpaddan" måste vara långt, långt före oss. Då är det lättare för Eugen Böhringer och Menditegui att vinna på honom med sina 300 SE och kanske komma om. Hermann Kiihne kan däremot inte vara långt före oss. Jag har också försökt att hålla högsta möjliga fart. Med en och samma biltyp kan inte den ena komma så mycket fortare fram än den andra om de är lika vana bilister och om det inte kommer något emellan. På ett ställe med dålig sikt dyker åter några bilar upp framför oss. Men innan jag har hunnit fram börjar det regna. Det kommer plötsligt en störtskur. Vägen som hittills har varit ganska väl upplyst tack vare strålkastarna, blir genast mörkare. Den ser ut att vara hal. Jag minskar farten och vi kör vidare med 160.

"Det var på vippen att jag förlorade herraväldet över bilen"

Vid första etappens mål störtar mekanikerna fram. Karl Kling själv kontrollerar oljan.

© Berghs Förlag AB 1963. Text ur boken: Ewy Rosqvist - Fart från början till slut.