Träningslopp

BILDEN FÅR INTE BLI SUDDIG

De jättelika vingarna knäpper i solhettan då vi vid flygplatsen Pistarini klättrar ner från vårt Lufthansa-plan som via Frankfurt-Dakar-Rio de Janeiro har fört oss hit till Buenos Aires. I går, den 7:e oktober när vi lämnade Frankfurt, hade en ovänlig vind svept fram över den vidsträckta flygplatsen vid Rhen-Mains flyghamn, och vi hade huttrande dragit om oss kapporna litet bättre. Karl Kling, ledare för Mercedes-Benz tävlingsavdelning, vår "team-boss" som vi ibland kallar honom, strålar över hela ansiktet.
- Barn, är det inte härligt?

- När det är så här hett? frågar jag förfärad. Om det blir så här varmt vid tävlingen så kan du avföra mig från listan.

Fotografer och ett antal reporters rusar fram till oss och överöser oss med hälsningsord och frågor som vi inte förstår. En av dem vänder sig till mig och han talar engelska. Hans frågor känner jag igen, jag är van vid dem från hans europeiska kolleger.

"Hur kommer det sig att ni som kvinna deltar i biltävlingar? Anser ni att ni har någon chans? Är det inte alldeles för ansträngande för er? Tror ni att ni ska kunna genomföra det?"

Alla blir bombarderade med frågor. Karl Kling, vår ledare, som är internationellt känd eftersom han tidigare har varit tävlingsbilist, så vår lagkapten, Eugen Böhringer, med sin navigatör, Peter Lang (son till Hermann Lang, känd tävlingsbilist och Europa-mästare år 1939), Hermann Kiihne vars "co-pilot" kommer med båt, Schäfer, Wurz och slutligen Ursula Wirth, min prydliga navigatör, och jag. Vi visste redan innan vi började vår färd till Sydamerika att "Gran Premio Internacional Standard" aldrig har körts av ett kvinnligt ekipage. Men inte förrän nu, när Ursula och jag fotograferas från alla sidor och bestormas med frågor, förstår jag vilken stor sensation det tydligen är att jag ska starta.

Här har ni inget att göra!

I ögonen på de argentinska tidningsmännen kan jag läsa vad jag känner till sedan många år: mäns förakt och överlägsenhet. Uttryckt i ord betyder det: "Varför stannar ni inte vid era grytor och låter männen ha sin sport? Här har ni inget att göra." Men i argentinarnas ögon möter man också ett uttryck som man inte är van vid i Europa, nämligen sydlänningens svärmiska beundran. Det värmer både Ursula och mig. Vår sport för det med sig att vi för det mesta bara möter kylig saklighet. Några herrar från Argentinas Mercedes-Benz-bolag hälsar de oss välkomna på sitt språk. Även Carlos Menditegui kommer fram, han ska starta tillsammans med oss. Bredvid honom står en man som jag känner igen från många bilder: Juan Manuel Fangio, tvåfaldig världsmästare med Mercedes-Benz i mitten av 1950-talet. De båda hälsar oss så hjärtligt som om vi vore vänner sedan många år tillbaka.

Bakom oss slår hettan samman som ett draperi

- I dag behöver ni inte köra själva, säger Fangio och håller artigt upp dörren till en Mercedes 300.
- Den här temperaturen står man inte ut med, säger Ursula.
- Ni vänjer er snart, tröstar Fangio när vår bil rullar in mot centrum av Buenos Aires. Dessutom är det inte alltid så här varmt nu på hösten.
De första intrycken av detta främmande land glider förbi mina ögon som bilderna på en film. Vi är glada när hotell Alvear Palace ljusa fasad dyker upp mot den skimrande blå himlen. Hotellvestibulen är sval. Bakom oss slår hettan samman som ett draperi. Till och med Karl Kling som tycker om tropisk värme, torkar sig i pannan med en näsduk.
- Gör vad ni vill! säger jag när vi har klarat av inskrivningen i receptionen. Ingen får störa mig under den närmaste halvtimmen. Jag längtar bara efter en sak och det är kallt vatten. Hej, så länge!

Ursula och jag försvinner med hissen till hotellets övre regioner. Våra rum är stora, elegant inredda och prydliga. De ligger i halvskymning, jalusien utestänger den heta, bländande solen. Våra väskor kommer upp. Vi har inte tagit med oss mycket. Två lätta sommarklänningar, en dräkt, en cocktailklänning, en kappa och våra "yrkeskläder" som består av långa tvättbara byxor och ett par blusar och lätta koftor.
Men dessutom har vi två nödvändiga rekvisita som alltid är problem för oss när vi ska packa. Det är våra störthjälmar som tyvärr inte kan vikas ihop. På resorna bär vi dem för det mesta som handväskor på armen med hakremmarna hopknäppta. Vi har dem nästan alltid på oss när vi tävlar, men hittills har de inte behövt bevisa sitt existensberättigande. En gång kommer det kanske att hända. Efter ett ljummet bad med kall dusch som avslutning känner vi oss som pånyttfödda. Nu kommer vår energi tillbaka. Buenos Aires! Bara för ett par år sedan skulle det ha varit omöjligt att tänka sig att jag skulle komma till Sydamerika tillsammans med Ursula Wirth.

Alla är standardvagnar

De bilar som vi ska använda i tävlingen har kommit sjövägen och har naturligtvis varit längre på väg än vi. De har körts från Stuttgart till Hamburg och lastats på båt där under överinseende av två experter från Mercedes-Benz (mekaniker Fischer och Kiihnes navigatör Manfred Schiek). Det är Eugen Böhringers 300 SE, Hermann Kiihnes 220 SE och min 220 SE och så en 300 SE för Carlos Menditegui, den fjärde i vår grupp. Alla är standardvagnar, det är inga sportvagnar eller turistvagnar av klass SL (super leicht)

Den är lång - ändlöst lång

Middagspaus på restaurang på landet i närheten av La Paz. Oktober 1962 | Från vänster: Ursula, Ewy, Böhringer, Lang, Kühne, Schick

Den 12 oktober i tidig morgon far vi i väg med två bilar som ställts till vårt förfogande. Det är Eugen Böhringer, Peter Lang, Hermann Kiihne, Manfred Schiek, Ursula och jag. Vi åker alltså tre i varje vagn. Två sitter i framsätet och en mitt i baksätet för att kunna studera sträckan på förhand. "Co-piloterna" har nu den svåraste uppgiften. Medan vi som sitter vid ratten framför allt prövar hur fort man kan köra med hänsyn till vägens beskaffenhet, så gör de tre kartläsarna hela tiden anteckningar. Ursula håller ett block i knäet och fyller sida efter sida med sina snabba, tunna skrivtecken. Vi tar god tid på oss för att avverka sträckan och övernattar på den plats dit vi råkar komma medan det ännu är ljust. På kvällarna sitter vi tillsammans på hotell eller enkla nattlogi och diskuterar i timmar den väg som vi har farit under dagen. Den är lång - ändlöst lång. Tävlingsbanan består av sex etapper.

Den fjärde etappen den 31 oktober kommer att bli den svåraste. Då behöver vi visserligen bara köra 515 km men vilka kilometer! När vi efter tio dagar har kommit tillbaka till Buenos Aires och söker upp våra hotellrum, har Ursula fyllt 251 sidor av sitt stora block. Vi är trötta, dammiga och längtar efter att få bada och tvätta håret.
- Jag undrar om det beror på klimatet? säger Ursula plötsligt. Jag skulle kunna sova oavbrutet i tre dagar. Dessutom har jag ont i magen.