Updated 08-Maj-2020
De jättelika vingarna knäpper i solhettan, då vi vid flygplatsen Pistarini klättrar ner från vårt Lufthansa-plan som via Frankfurt-Dakar-Rio de Janeiro har fört oss hit till Buenos Aires.
Fotografer och ett antal reporters rusar fram till oss och överöser oss med hälsningsord och frågor. "Hur kommer det sig att ni som kvinna deltar i biltävlingar? Anser ni att ni har någon chans? Är det inte alldeles för ansträngande för er?".
Landskapet som vi färdas genom, ändrar karaktär. Dammolnet som släpar efter oss, måste vara flera hundra meter långt. Grusbeläggningen är ibland inte så hårt vältad och därför är det slirigt bitvis. Ofta ligger stenbumlingar framför oss. De har rullat ner från sluttningarna.
Ursula och jag har övat oss mycket i att byta däck och bensinpump och även att byta ut och rengöra tändstift, men vi kan aldrig göra det lika snabbt som våra manliga kollegor.
Hundratals människor står utmed gatorna. Men det är en liten stad och åskådarna är inte så många som vi har varit med om tidigare.
När jag viker av åt höger skriker människorna förskräckt i stället för att jubla glatt.
Vi tas emot med jubel av såväl våra mekaniker som av åskådarna.
- Hur har vi kört? frågar jag utan att stiga ur.
- Alldeles för fort, svarar någon.
Efter 34 timmar och 51 minuter passerar 711 mållinjen, med över 3 timmars försprång. Att bilden är tagen 1962, ser man på det trasiga framlyset utan lyktglas, efter krasch med en fårhjord.
Min mor gråter i telefonen mer av lycka att jag är i livet, än över min seger. Även i de svenska tidningarna har det skrivits mycket om tävlingen och dess faror.
Det är den 4 november 1962. Efter att ha avslutat 4626 kilometer, har Ewy Rosqvist och kartläsaren Ursula Wirth sensationellt segrat i VI Touring Car Grand Prix i Argentina med sin Mercedes-Benz 220 SE (W 111). Så länge Gran Premio har funnits, har aldrig samma bilförare vunnit alla etapperna efter varandra.
Tävlingsbanans 4626 km består av sex etapper. Innan tävlingen börjar, körs hela sträckan för att föraren ska kunna ”känna på” sträckan och kartläsaren göra sina anteckningar.
25 oktober. Nu börjar tävlingen. Motorn brummar, vi skjuter fram. Jag griper tag i knoppen på den korta sportväxelspaken som sitter mellan framsätena. Tvåan - gas - trean - gas - fyran - gas ... Hastighetsmätaren rör sig hela tiden uppåt: 100 - 120 - 140 - 160 - 170 - 180 ...
27 oktober. Omedelbart efter starten börjar en mycket brant stigning. Efter 61 km har vi från "Pampa de Achala" på 640 meters höjd,klättrat upp på en topp som ligger 2.180 m över havet.
29 oktober. Precis klockan 7.00 faller startflaggan för oss. Jag märker att jag till att börja med mot min vana håller krampaktigt hårt i ratten. Ursula ger mig lugnt sina anvisningar och inom en halvtimme släpper min spänning.
31 oktober. Nu förestår "Förhoppningarna kyrkogård". Luften har blivit kristallklar. Motorn är het, men vi har det kallt. Plötsligt har vi nått den högsta punkten på 3.100 meter höjd. Den som aldrig upplevt fruktan får uppleva det på denna dagsetapp.
2 november. Vi ska över Pampas. Jag lättar på gasen, tar kurvorna och gasar åter. Vår 220 SE går lugnt framåt. Den löper som en lina. Vägen tillåter 150 km/tim, ibland något mindre, ibland något mer.
4 november. Idag har vi den flackaste delen av de sex etapperna. Regndropparna piskar mot vindrutan.
- Medelfart minst 160 km/tim säger Ursula. Du kör fantastiskt idag!
Min medelfart har beräknats till 126,872 km/tim. I kvällstidningarna tävlar alla om att lovprisa vårt etapp- och banrekord. Dödströtta men glada, lägger vi oss äntligen till ro. Det är redan mitt i natten.
© Berghs Förlag AB 1963. Text ur boken: Ewy Rosqvist - Fart från början till slut