Updated 15-Mar-2015 sidan översatt till svenska.

Triumf för Ewy i Argentina 1962

Argentinas stora tävling för standardbilar, den "tuffaste av alla", var inte tillräckligt "tuff" för de blonda stjärnorna från Sverige, Ewy Rosqvist and Ursula Wirth. Anmälda som nykomlingar av Mercedes-Benz teamet, fann de sig själva snart ensamma. De andra fyra bilarna tillhörande teamet, var ute ur leken långt före halvvägs. Men tävlingsledaren Karl Kling hade goda skäl att vara säker på att 220-SEb:n skulle klara det och att flickorna hade uthållighet, disciplin och en mycket "tung fot", förutom deras vackra utseende.

De försvarade inte bara framgångsrikt Mercedes-Benz prestige, utan presterade också ett antal exempellösa bedrifter. Att vinna varje etapp av Gran Premio, kunde helt enkelt "inte göras". De gjorde det och skrev historia. Deras 220-SEb var utan tvekan den snabbaste bilen, men det fanns några delar av Gran Premio där enbart hastighet räknades. Det var ett test av förare, men likaväl deras maskiner.

På fler av tävlingsavsnitten hade den maskinella styrkan mindre betydelse. Fysisk uthållighet och extraordinär körförmåga betydde mer. Flickorna hade allt som behövdes. Passerade 250 bilar på natten på en våt väg. Körning vid kanten av stup, på slingrande, förrädiskt smala och hala grusvägar, är vad man brukar kalla jobb som "kräver sin man". Det fanns mycket att detta i Gran Premio Standard.

Källa: sportscars.tv/Newfiles/argentinarace.html

Ingen av dem har tid att vara rädd

Bilmotorn ger till ett vrål. En snabb inbromsning. Ett träd susar förbi sidorutan. Kurvor och backkrön dyker upp på bråkdelar av sekunder. Bakvagnen sladdar, det rasslar av grus och stenar. Snabb urtrampning, mellangas, nedväxling ... Så full fart framåt igen. En tvär kurva som slutar i tomma intet. Ett bråddjup. Bilen rätar upp sig, finner vägen igen ... En bergvägg, en brant utförsbacke. Vagnen kränger. Så full fart in i nästa kurva. Vägen blir smalare ...

Sceneriet på framrutans bioduk växlar blixtsnabbt. Högra foten hoppar mellan broms- och gaspedalen. Ibland är den på båda. Ratten kastas från höger till vänster, från vänster till höger ...

Så går det vidare. Timme efter timme, dag efter dag. Farten är hisnande ... I bilens framsäte sitter två kvinnor. Den ena kör och den andra läser kartan och ger köranvisningar. Talar om var de ska vika av någonstans, när kruvorna kommer, vilka hinder som är att vänta. Alltsammans är helt fantastiskt.

En vanlig människa skulle skrikit av fruktan, slagit händerna för ansiktet, inte ens våga se upp ens. Men ingen av de två kvinnorna ser ut att vara det minsta rädd, ingen av dem är rädd, ingen av dem har tid att vara rädd.

Detta är den 4 november 1962. Eftermiddagen samma dag ska den här bilen vara vid målet. Om ingenting händer ...

Källa: Bild Journalen nr 8 20 februari 1963. Text Stig Nahlbom

Go to top of page